'Tokenism' - ett tecken på uppskattning?

Jag har letat runt på internet så mycket jag kan utan att hitta en svensk motsvarighet till det engelska begreppet tokenism. Förutom en kort tråd på Flashback Forum hittar jag inte mycket diskussion om saken. Ordet är en sammansättning av token och ism. Token är nära besläktat med det svenska ordet tecken, men har oftast inte riktigt samma vardagliga innebörd. Det förstnämnda brukar utifrån min erfarenhet betyda symbolisk gest, ungefär som "this gift is a token of my appreciation". I USA används token, varifrån innebörden av tokenism uppkommit, också om afroamerikanska skådespelare som medvetet castats i filmer enbart för att uppfylla någon sorts kvot.

Det kan vara ett användbart begrepp som mycket väl förtjänar en motsvarighet i det svenska språket. Exempelvis vore det värdefullt i diskussioner om just filmer eller teveserier där en minoritet porträtteras i en roll som skiljer sig från bilden av minoritetens sociala status. Ett påhittat exempel på tokenism vore om Sveriges regeringschef var en statistroll som enbart figurerade i bakgrunden (t.ex. refererad till då och då eller ibland syns i bakgrunden på tevenyheterna) och dessutom mörkhyad och/eller kvinna i en nutida fiktiv berättelse. Utan att saken förklaras eller kommenteras på något sätt. Och att filmen/serien är en i mängden som inte behandlar diskriminering och maktstrukturer i övrigt.

Det är delikat att porträttera individer ur grupper som historiskt sett blivit stereotypiserade av grupper med makt. Men det är inte omöjligt. Eftersom kommersiell film, litteratur, teve och musik har ett så starkt inflytande på dem som konsumerar det, medförs ett samhällsansvar på skaparna. Vågar en inte representera någon som tillhör en annan samhällsgrupp (läs Lena Dunhams svar på kritiken mot teveserien Girls och nya artikeln om nästa säsong där även afroamerikanska kvinnor finns bland huvudrollerna) finns det hjälp att ta till.

Orsaken till att det ofta är skört att porträttera grupper som inte representeras så djupt och/eller ofta och nästan alltid stereotypiseras är att de få djupare porträtten på sätt och vis står som representativa för hela gruppen. Tänk makten i det. Om en vit amerikan i en hollywoodfilm däremot spelar en skurk spelar det inte så stor roll för bilden av hela den vita amerikanska gruppen. Det finns ju mängder av andra för dem att identifiera sig med. Det väller helt enkelt av bra, positiva och även negativa porträtt.

En fråga jag ställer mig själv och jag inte har något bra svar på är om användandet av tokenism är mindre dåligt än att inte representera andra än gruppen med makt alls. Eller tvärtom. Ju fler olika sorters porträtt av grupper som annars stereotypiseras, desto bättre. Men. Det räcker inte att slänga in någon i bakgrunden som ska tillfredställa massan som är trötta på alla stereotyper. För det funkar inte. Alla tokens är dock inte statister i bakgrunden.

Äkta människor är en teveserie som utger sig för att utspela sig i ett nutida, men alternativt, Sverige där teknologin med robotar (eller hubotar) har gått väldigt långt. Nästan alla seriens rollfigurer ingår i olikkönade parrelationer, men ett par sticker ut. Den kvinnliga prästen, som bor i det lilla samhället på landsbygden, är nämligen också homosexuell. En av hubotarna är homofob och tycker att det lesbiska paret är äckligt, men ingen annan gör en big deal av det. Prästen får snarare problem på grund av sin vänliga inställning till hubotar. Visst finns det lesbiska präster i Sverige. Det är bara det att resten av serien är ganska heteronormativ, men i den lilla orten, där alla verkar vara hubothatare, accepterar alla helt en kvinnlig och dessutom homosexuell präst. Luktar det tokenism? Jag är inte säker på att exemplet är vattentätt, men det för åtminstone mina tankar dit.

---

Efter att ha tillbringat lite för mycket tid med att försöka hitta relevanta klipp från ett visst teveavsnitt från den amerikanska teveserien Seinfeld gav jag upp. Avsnittet heter i alla fall The Diplomat's Club och handlar om när Georges chef Mr. Morgan reagerat förnärmat mot Georges förmodade rasistiska påstående att han ser ut som Sugar Ray Leonard. George beslutar sig för att bevisa för Morgan att han inte är rasist genom att skaffa sig en vän med afroamerikanskt ursprung. Det driver med hur otroligt få skådespelare och roller i serien som har afroamerikanskt ursprung. George känner inga "black people" och måste leta med ljus och lykta tills han kontaktar skadedjursbekämparen Carl (...med afroamerikansk bakgrund) som Jerry anlitat i ett tidigare avsnitt. När Carl mindes Jerry som the "funny white guy" säger George: 

Jerry? Yes, I suppose he is white. You know, I never really thought about it. I don't see people in terms of color.

Det fick i alla fall mig att tänka på den här scenen ur ett avsnitt av The New Adventures of Old Christine:

och den här:

Den ständiga ängslan.